The relevance of career counseling?

För hur många människor är egentligen vägledning relevant? När man försöker besvara den frågan så bör man också fråga sig om frågan egentligen är relevant… Det mynnar kanske ut i att försöka definera vad vi egentligen menar med vägledning. Svaret på den rubricerade frågan kan förstås göras både enkelt och mer utvecklat. Det kan också vara klokt att fråga sig om vikten av regleringar och bestämmelser är bra eller obra. Det kanske är så att det är upp till den enskilde vägledaren och den enskilde hjälpsökande att tillsammans försöka komma fram till en rimlig arbetsallians och vad denna bör utmynna i. Det här är, i mitt tycke, en verkligt intressent ingång till vidare forskning; forskning som kan betyda ett skillnadsgörande för människor.

Snart tre veckor på en Söderhavsö ger upphov till många frågor och min världsuppfattning är klart påverkad. Det gamla talesättet “you can never swim in the same river twice” stämmer fullt ut.

Mitt uppdrag här är att ge, att bidra. Hur kan jag göra det? Betraktas jag som ytterligare en representant från den rika, vita världen som ytterst är ute efter att ta, att exploatera såväl deras naturtillgångar som deras hjärnor? Att jag dessutom är i en akademisk värld komplicerar det hela just med tanke på den framåtanda och den rimliga men kanske också lite stöddiga framtoningen som man visar…? Att jag dessutom är utrustad med en ringa akademisk rang har också sin betydelse. Men vilken betydelse har det egentligen? Har jag vunnit deras förtroende genom att vara den person jag är? Hur lyckas jag med Norms ord att skapa “a mattering climate” med de akademiska kollegerna på denna Söderhavsö för att få möjlighet att göra nytta och skillnad? Det är ju därför jag är här. Överdriver jag min egen betydelse? Nej, eftersom jag vet att droppen urholkar stenen så har jag en viktig funktion här.

Tropiskt regn igen. Ibland stanner det upp och man kan skönja en molnformation på himlen för att minuterna senare vara helgrått och öppna kranar. Väderutsikterna för veckoslutet är dystra: åskstormar med blixtar, 31 grader. Vi avbokar Nananu-I-Ra för vi vill ju inte riskera att bli kvar på en liten ö norr om huvudön på måndag. Vi bokar istället en bure på sydkusten.

Även kulturpoängen står som spön i backen; kavadrinking. På universitetets Oceania Center har man varje månad Blood in the Cava Bowl där fijiansk musik blandades med poesirecitationer medan kava serveras i kokosnötsskålar. Alla, i princip alla var klädda i sulus och satt på en stor matta med benen i kors. Jag försökte så gott jag kunde anpassa mig så mycket som möjligt till den lokala sedvänjan. Utan sulu men med bulaskjorta… Måste träna upp vigheten i benen och styrkan i ryggen!