Det finns blott 48 vägledare i hela landet. Jag skulle få besöka en vägledare i Suva men besöket blev inställt antingen därför att vederbörande inte var utbildad och inte ville “visas” upp eller var vägledaren på den stora friidrottstävlingen för skolungdomar som hölls på Nationalstadion i går. Vem vet? Jag får ta ansvar genom att själv söka upp ungdomar på campus och fråga dem om deras uppfattning och erfarenhet av vägledning. Det gör jag och det är bra. Deras svar ger vid handen att det inte förekommer någon vägledning i den bemärkelsen som vi avser. Jag får detta bekräftat när jag idag har en lång diskussion med Tima om vägledning. Vi (jag) talar bland annat om Amundsons Karriärhjul och vi diskuterar de olika sektorernas betydelse för ungdomar i Fiji. Det är Significant others och Values som hon menar har den största betydelsen för deras karriärval. Min planering av deras karriärvägledningskurs påverkas så klart av detta. Det ger mig, i vanlig ordning, tankar om hur det är i den kalla Nord.
Vid kvällens reflektionsstund med hustrun kommer detta upp och vi diskuterar vår teoriarsenals relevans för människor som lever under så skilda förhållanden som vi gör. Jag relaterar också detta till de studerande som jag arbetar med på MAH; hur ser deras påverkansfaktorer egentligen ut? Hur adresserar vi detta? Vad som är PK i Sverige har ingen betydelse här och då blir min självklara slutsats att jag måste arbeta på ett lite annorlunda sätt med en del av de studerande för att de ska kunna utvecklas och bli bra vägledare. Jag måste våga ställa frågor om till exempel religion och ras (eller motsvarande benämningar) för att kunna förstå dem och deras situation. Detta är en förutsättning för att underlätta deras väg till självkännedom och kompetensutveckling. Utan detta tror jag att jag bara blir en i raden av bussiga, välmenande, förstående, kloka personen de möter på sin väg mot inkompetensen. Jag har gjort upp (nåväl, så gott jag kunnat…) med min egen begränsning och kan utan att ta i så jag blir medvetslös konstatera att jag kommit en bit i min egen självkännedom och kan MAD (Make A Difference; Gavins uttryck). En månad i Fiji MAD för mej. De av våra studerande som blir bemötta in på bara skinnet och verkligen får ifrågasätta sin egen person med allt det innebär har suveräna möjligheter att bli kompetenta vägledare. Det är ju det jag vill. Jag vill ju inte reproducera de jag ibland kallar “mähän”! När jag väl sagt detta har jag samtidigt förpliktigat mig själv att jobba på ett lite annorlunda sätt än tidigare. Det är bra!
Efter tre veckor på de denna fantastiska plats börjar jag mer och mer komma bakom stereotyperna; att det ska ta sån tid? Jag ser mer och mer som jag var blind för de första veckorna. Det är inte fråga om att ta på sig andra glasögon utan att pustsa de befintliga.
Jag har upptäckt att jag älskar indisk vegetarisk mat. Att äta med en plastsked eller med högerhanden (gäller Roti, Papadam och Palau) ur rostfria små skålar på ett rostfritt fat tillsammans med enbart indo-fijier är rätt så häftigt. Lyckan ler. Att det i princip endast är indo-fijier, australiensare och nya zealändare som äter, där vilket är ett tydligt tecken på segregationen i det fijianska samhället, är en annan historia…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar