Vatten över huvudet

Bra kursvärdering efter en fantastiskt givande kurs som har bestått av 24 träffar. Studenterna har alltså haft 120 timmars lärarledd undervisning som de är mycket nöjda med. Roligt att kunna bidra samtidigt som jag fått med mig en massa själv. Det som jag närmast tänker på är spiritualitet, religion, förhållningssätt och ett mer holistiskt tänkande. När vi I Sverige ofta menar att de som immigrerar måste integreras och vi har både statliga och kommunala program för ändamålet förhåller man sig mycket coolare här I frågan. Man har en större förståelse för olikheten och den ses som naturlig; den är inbyggd… De vet så mycket om varandra och de känner sig väldigt sällan kränkta. Jag vet inte om det uttrycket överhuvudtaget förekommer här. Vi har kanske engelsmännen här igen.

På vägen till Holiday Inn där bussen mot Nadi (och Tamboa Sands på vägen dit) på Queens Road går såg jag att det var 26 plusgrader och klockan var 06.30, men det regnade inte.

Försökte paddla ut till barriärrevets kant idag, men misslyckades. Kanske berodde det på att det var lågvatten eller nästan lågvatten. Det som I förstone ser ut som sjögräs eller flytande tång hemma är här stenhårda koraller som det inte går att forcera med kanoten. Jag fick vända och böja och baxa, men omöjligt. Jag skulle vilja se hur det ser ut ute på kanten till stupet. Har dock beslutat mig för att det nog är för farligt I den farkosten och därför får det anstå. Jag har I alla fall sett ett antal färgade koraller av olika slag och några för mig nya fiskarter. Bland annat en liten grön som I stim bara försvann in I en korall när jag kom alltför nära; såg precis ut som om de sögs in I korallen; fantastiskt!

Utanför min bure slåss just nu två Maina fåglar med en krabba. De ger upp ganska snabbt.

Vågornas dån ute på revet är evigt och det är så vackert trots att det är så bullrigt. Det ger ro och fungerar samtidigt som en sorts ljudkuliss; det är bara fågelsången som bryter igenom. Idag är det inte solsken men det är ändå ljust och vågorna innan de bryter är ljust turkosfärgade. Jag önskar alla att få se denna vackra plats. Här kommer väldigt snabbt de existentiella frågorna upp I huvudet på mig. Om evigheten, om min litenhet och min begränsade tid. Så har människor alltid tänkt när de stått inför naturens storhet. Jag tror att det är de här skillnaderna och konstaterandet av det ofattbara som gör livet så meningsfullt. Jag har svårt att tänka mig vad det ska vara för mening med att vara elak och ogin mot någon annan och ta för sig på någon annans bekostnad och varför livets goda av materiellt slag ska vara så ojämnt fördelat. Som en konsekvens av detta är det omöjligt för mig att inse nödvändigheten av att så många människor måste vara beroende av en utomstående makt (inom ramen för sin religion) för att få detta förklarat eller, som jag tycker, bortförklarat för sig. Religion definierat som en hänförelse inför naturens storhet och kretsloppets nödvändighet är okej och något jag omfattar, men att ha någon dold skapande hjärnkraft som behöver ett antal uttolkare för att göra det obegripliga uthärdligt som grund för en inställning som bestämmer och styr så mycket av den begränsade tiden vi har är bara så synd; synd för de som omfattas av den I sina yttersta konsekvenser. De begränsar ju sig själva när de stänger in sig I förklaringar som I alla fall jag inte förstår eller ser nödvändigheten av. Att sedan religionens följder är både bra och obra är ju inte så relevant då det är själva företeelsen som jag kan tycka överflödig. Det är precis som att det fanns en marknad ledig eller rättare sagt det skapades en marknad och dit rusade marknadsförarna och sålde sina uppfattningar. Svårare än så behöver det ju inte ses. Det är ett behov som tillfresställs. Precis som behovet att alltid vara uppkopplad mot Internet och se världen genom sin Smartphone (gå på gatan och vara på Internet d.v.s. någon annanstans än där man faktiskt är rent fysiskt). Före religionernas och Smarthonernas tid fanns det varken religioner eller Smartphones, eller …?

Nåväl efter denna lilla dykning I reflektionshavet är det dags för mig att titta ner I Söderhavet. Där I omedelbarheten finns ingen plats för reflektioner, där gäller nuläget och att ta till sig av det som ögat kan få. Akvariet väntar på mej.

----

Om det har med vindriktning, vindhastighet eller tidpunkt på tidvattenflödet vet jag inte men det var helt sanslöst fantastiskt. Det är högvatten. Jag går ut tre-fyra meter I vattnet. Tar på mig cyklop och snorkel och glider framåt ner under vattenytan. Först är det som vanligt; jag tar några armtag ser en del fiskar och koraller, men kommer inte så långt. Sedan händer det. Jag tas med av strömmen, inte utåt och inte inåt utan österut längs med stranden. Jag behöver inte göra någonting förutom att se upp och parera för höga koraller som kommer emot mig. Det är bara att ligga och se koraller och fiskar glida förbi under mig. En helt unik upplevelse för mig. Tänk att en till synes lugn vattenyta kan ha sådan kraft inom sig. Allt det här kände jag till; det är en sak. Men det är en helt annan sak att uppleva det. Jag läste för något år sedan I lokalbladet Smålandsposten om att Ola Salo appropå att våga för att vinna och utmana sig själv “gärna tar sig vatten över huvudet”. Det gör jag också gärna!