Tribe fusion

Ägnade dagen åt marking; den här gången de smås där hemma omtentamen. Bra resultat. Alla fick godkänt resultat. Taxi till Pure Fiji för lite inköp av hudvårdsprodukter. Som vanligt fullt av folk. Knappast några Fijier, mest australiensare, new zealändare och kineser. Taxi hem med en liten låda. 4 000 taxibilar I Suva så det är aldrig svårt att få tag på en. Upp på jobbet en stund för att lägga in resultatet av omentamen för de små på it’s learning. En burk Dhalisoppa till lunch för att inte vara proppmätt när mina studenter staller till fest på palatset. Eftersom Fijitime råder infinner sig hälften av dem nästan en timme senare än vi bestämt. Jag är hungrig. De resterande studenterna kommer inte. Vi börjar med ett glas vin. De studerande tackar sedan mig var och en med ett litet anförande om vad kursen har betytt för dem. Jag blir tårögd och känner mig varm och god inombords. Jag gör förstås likadant genom att berätta vad kursen betytt för mig och jag tackar dem för att de så generöst har bjudit på sig själva och sina reflektioner både under kursen och just nu. Sedan dukar de upp kyckling gjord på fijivis och på indi-fijivis, sallader, chutney, currysallad, rotibröd och ett berg av vitt ris. Och till detta dricker vi vitt och rött vin samt Tribe fusion, alkoläsk på vodka, lime och soda på modiga fem och en halv procent. En intressant blandning. Till detta spelar vi bussmusik. Vi bjuder in den kanadensiska tjejen som är kvar när de andra åkt till Pacific Harbour på en musikkonsert.

Innan vi äter ber den enda närvarande fijiindiern en bön där hon tackar alla vid namn och önskar oss alla och våra anhöriga ett gott liv. Hon tackar givetvis också Gud. Jag blir tårögd igen. Det här är så häftiga och emotionella situationer med varma och goda människor som jag träffat här på en söderhavsö mycket långt hemifrån. Livet överraskar.

Det var en trevlig kväll och när de druckit sig en bit in på backen så lossnade tungornas band och ett och annat sades om olika folkslag och politiker och lärarna på psykologienheten där jag jobbar. Fijierna kan äta och dricka! Och rapa…De hade med sig en back Tribe fusion och när den var utdrucken och all mat utom riset var uppätet var det dags för dem att dra vidare till nästa aktivitet… Och lika glad var jag. En oförglömlig afton att lägga på hårddisken och försöka komma ihåg. Den här bloggen får fungera som en extern hårddisk för mej.

Nattens mosquiter var mycket jobbiga. Kan det vara så att de också blir lite sugna på Tribe fusion? Den jag drack var min första och sista alkoläsk.

Läser en text om autensitet. Ska på en workshop imorgon om kreativt skrivande som leds av en framstående författare från University of Iowa vid namn Robin Hemley. Texten är en liten förberedelse och ett exempel på hur han skriver och vem han är. Det ska bli intressant samtidigt som det är lite skrämmande då min engelska är inte som jag skulle vilja att den vore. Men, jag tycker om att ta mig vatten över huvudet. Här är det fullkomligt ofarligt. Det är mycket bra.

Kava

Känner att vinterkylan börjar flåsa mig I nacken nu. Om två veckor sitter jag på planet I riktning nordost. Jag är inte ledsen för det utan tvärtom glad. Jag vill inte leva och bo ensam längre. Värme kan man få på annat sätt än genom ständig hög temperatur. Mänsklig kontakt, kärlek och varma kläder. Kommer att tänka på en saga om när solen och vinden skulle tävla om vem som kunde få av gubben rocken. De två slog vad om vem som var duktigast. Solen vann. Sensmoralen var att man kan skydda sig mot kyla men inte mot värme. Det ligger rätt mycket I det.

När jag satt I min säng och läste hörde jag plötsligt en trumma. Gick ut på verandan och fann mina kanadensiska grannar och deras konstnärskolleger (från hela pacificområdet) sitta och dricka kava precis I skymningen. Jag blev förstås inbjuden och fick en kopp (kokosnötskal) med den lite bittra men den här gången lakritsbeska goda smaken. En man I min ålder reciterade en dikt och tre yngre män sjöng och spelade trumma. Jag tänkte att det här handlar om charing så jag gick in och hämtade min dator och gick ut och tog ordet. Berättade att jag inte är konstnär men använder mig av olika sinnen I min pedagogic; music och bild. Spelade Ikaros med den engelska texten på datorn. En del av dem kände till Ikaros (men inte I Björn Afzelius text). Det uppskattades och vi talade en stund om textens innebörd. Den handlar om att låta barnen följa sina drömmar. Det kändes skönt att dela med sig något I denna internationella samling människor. I morgon ska jag gå upp till Oceania Centre och se vad de sysslar med professionellt; det ska bli intressant.

Diwali är segt; bombardemanget fortsätter ikväll också. Nu har det hållit på varenda kväll I mer än två veckor. Det här uttrycket för religiositet är något alldeles nytt för mig. Men, egentligen är det inte konstigare än all rökelse som brändes vid templen I Peking. Vi såg hur man körde skottkärra efter skottkärra med rökelse I templen och eldade upp det. Det var kanske det som till en liten grad bidrog till den dåliga luften där. Här påverkar det inte luften alls; det luktar inte ens från smällarna och raketerna. Här finns annat sätt att förorena luften.

Morgonpasset I poolen. På vägen dit endast klädd I badbyxor och flip-flops och en handduk över axlarna, mest för att skydda mot mosquiterna. En kakafoni av fågelsång och flera fruitbats I skyn. Suva vaknar och det blir ljust väldigt snabbt, Klockan är några minuter över sex. Det är bara jag I poolen när jag börjar min långsamma simning. Det är rätt meditativt att räkna längder och på samma gång låta tankarna vandra. Samtidigt är jag väldigt observant på syn- och ljudintryck. Det händer väldigt mycket I gryningen. Jag tänker: Det här är bra underligt att jag är här och har tid att simma vilken morgon jag vill; jag kan ju också välja att gå till gymmet. Att inte göra någonting mer än en morgon I veckan är helt otänkbart – för mig. Det finns en önskan hos mig att kunna bevara de här sinnesintrycken men som vi vet är de färskvara och förnimms endast I realtid. Det är synd eller bra; det är en del av att leva. Simning är som att äta coriander – för mig. Jag har alltid tyckt att coriander smarkar så väldigt artificiellt; jag har inte gillat smaken. Här I Fiji kommer jag inte undan. Och det har blivit precis som med simningen. Jag trodde inte att… och nu är det så! Ska bli intressant att se hur jag uppfattar de här två företeelserna när jag är tillbaka hemma. Är de bara såhär här eller är de också såhär där? Jag mår uppenbarligen bra av att simma och corinader kanske också är bra för mig. I så fall är det onödigt att göra en dygd av nödvändigheten. Idag har jag tittat på sista avsnittet av Game of Thrones. Bra att det kommer en fortsättning. Jag har dock en liten känsla av att den här serien kan utveckla sig som en serie för väldigt många år sedan gjorde; Twin Peaks. Den slutade jag att titta på.

Biffarna

Upplevelsen är  exponentiell. Ut I vattnet strax efter soluppgången. Det är klart så solen lyser över lagunen. Jag är ensam. Nyvaken och lite hungrig. Vattnet känns nästan lite svalt initialt, men det beror nog mest på att jag haft en filt på mej I natt. Här är jag alltid ute på så sätt att jag vistas aldrig I en lokal där inte uteluften har fritt tillträde; intressant. Öppna “fönster”, fläkt och filt (en tunn en) är rätt rätt här.

Jag ligger I tills mina fingrar blir skrynkliga - om ni kommer ihåg hur det var när ni var mindre och var I badet väldigt länge. Jag kan helt enkelt konstatera att jag har “snöat in” på det här. Undrar vilket metaforiskt uttryck fijianerna använder? Ska sluta belasta er med akvariet I fortsättningen.

Bussen åter till Suva. I hamnen ligger två gigantiska kryssningsfartyg och stan är full med semesterfirare och pensionärer. Fijianerna gör sitt bästa för att sälja; turistkommersen är I full gång. Blommor, blomsterkransar, levande music och inkastare vid varje affär. Det är bra för den fijianska statskassan och för människorna. Det regnar I, nästan, vanlig ordning. Jag tar kustbussen hem till Campus och får mej en dos Reggae under färden. Det finns en glädje här som är berusande på något sätt. Lunch hos kinesen och sen till jobbet. Här fungerar I alla fall Internet.

Imorgon är det Diwali därför är det rena kanonaden ikväll. Det verkar vara så att hur fattigt det än är I ett land så finns det alltid pengar till “bomber och granater” – metaforiskt uttryck för smällare och små fjuttiga raketer. Smällandet pågår tills jag och John Blund möts.

Gymmet öppnar inte förrän åtta idag men det ger mig något nytt. Nu får jag se biffarna. De tunga grabbarna. De som inte är uppe klockan sex. Här känner jag igen kroppar som på landslagets rugbyspelare. Och de tränar otroligt hårt. Känner mig som en liten spink, men sträcker på ryggen och gör så gott jag kan.

På Diwali som är en nationell högtidsdag är allt utom Sighs små affärer stängt. USP’s rektor önskade Wonderful Diwali till alla medarbetare och studenter via mejl; han är Fiji-indier.

Jo, en del restauranger är öppna på Diwali så jag går för lunch till Wishbonekrogen där jag äter en brödig pizza som inte smakar så mycket men det är bra music och skönt att se lite andra människor. Tänker på hur befriande jag tycker det är att inte ha behövt se några pojk- (undoms-) kalsonger på flera månader. Mina bröder från Kurdistan har I alla fall fått sina byxor sydda så att en nyfödd ska få plats I dem… Skönt att inte heller sett något snus som rinner mellan framtänderna och spottas ut på gatan. Det är alltid ups and downs med allt…

Förresten har jag blivit en liten duktig jävel på situps I gymmet; trägen vinner som bekant!

Oslagbart

När jag såg det blev jag bara så lycklig. Rent spontant tyckte jag att det var det mest fantastiskt vackra jag någonsin sett I naturen och efter någon timmes eftertanke anser jag faktiskt att det är så.

2012, 10 november, Fiji, Tambua Sands, Snorkling, vindigt, vågor, lite grumligt vatten, high tide (precis enligt tabellen). Plötsligt såg jag två runda gula koraller, stora som basketbollar. Runt dessa, som en aura, hundratals små klart blå, nästan flouroserande blå fiskar (Neon Damselfish). Jag låg still och bara tittade förundrat (konstigt att jag kunde hålla munnen stängd!). När jag förde handen försiktigt mot korallerna liksom sögs fiskarna in I dem och försvann. När jag tog bort handen tittade de fram igen. Det var ett helt fantastiskt skådespel. Den som myntade uttrycket “Storleken spelar ingen roll” visste inte hur rätt denne hade – I det här fallet! Jag är här I Tambua Sands för sjätte gången nu. Jag har inte haft någon plan på att scanna av hela lagunen. Jag har bara gått rätt ut därifrån jag bott (har ocean view bure och har bott I samma bure en gång innan) och idag såg jag detta. Helt fantastiskt. Jag tycker att valar, späckhuggare, hajar, rockor, murenor, svärdfisk, tonfisk, delfiner, sjölejon och sälar skulle kunna vara spännande att se men I mitt tycke kan de inte jämföra sig med micro sjöorganismerna och fiskarna som finns där jag är. Lätttillgängliga, varierande och överraskande. I stark kontrast till de övriga däggdjuren och fiskarna som är helt omgärdade av marknadskrafterna. Det är mig totalt främmande att åka på t.ex. valsafari för att kanske kunna se en stjärtfena eller luften från ett blåshål efter lång och mödosam båtresa på ett kallt nordanhav.

I mitt fall kan jag citera Askkungen som sa: helt underbar! Men här får jag lägga till ett “t”. Kom hit och titta! Flygbiljetten är visserligen svindyr, men dagens upplevelse för mig är bara bonus. Jag har ju inte åkt hit för att snorkla.

För att du ska kunna förstå min värld just nu så måste du själv söka information och se hur de olika fiskarna se ut. Studera utseendet hos Picasso Triggerfish, Orangestriped Triggerfish, Butterflyfish, Convict Surgeon, Whitebar Gregory, Neon Damselfish, Crescent Grunter, Thumbprint Emperor, Indian Goatfish och Anemonefish!

I min blogg kontrasterar jag ibland mina upplevelser här down under med vad jag finner I lokalbladet Smålandsposten och dagens reflektion ägnas Noah Welsh. Han spelar denna säsongen I Växjö Lakers; en back från USA.

Han upplevde något fantastiskt (jag har just nu ingen access till Internet) så jag kan inte se vad som skrevs – får förlita mig till mitt intermittenta minne. Han blev I alla fall religiös av en stark upplevelse han erfor och är djupt kristen. Han ber och tackar Gud för livet och vad det ger. Jag kan känna glädje över hans upplevelse och uppfattning och jag har självklart full respekt för hans uppfattning även om jag inte delar den.

Säg så här: Min upplevelse idag är väldigt stark och min reflektion är att naturen är god mot mig genom att visa mig detta fantastiska. Men inte har det med en gud att göra; I alla fall inte med en kyrklig dylik om man kan säga så. Tiden här I Fiji konfunderar mig; jag undrar mer och mer vad religiositet egentligen innebär. Är jag den ende som inte fattat? Överintellektualiserar jag allt detta? Är det därför jag har ont I huvudet? Får väl kanske konstatera faktum som Ulf Lundell uttrycker det I Hitza Hitz: “Men min skalle är så trång”. Jag vet att det inte går att förstå världsaltet och skeendet men det hindrar mig inte på något sätt från att tänka på det. Det verkar som min tid här I Fiji är exakt avpassad för just mig. Det känns som att jag strax måste åka hem och ha en omfattande konversation med min kloka och insiktsfulla hustru.

En annan sak hände I går när jag väntade på min Fish and Chips att bli klar. Jag satt och hade tråkigt vid bordet. Reste mig därför och gick bort till bokhyllan för att se om det fanns någon bok om fiskar för att kunna lära mig några namn. Hittade en mycket gammal och sliten fiskbok och hittade även boken (minnet klarar inte titeln) som serien Game of Thrones är gjord ifrån. Boken var på svenska…

Kula birds

Näckrosor (på morgonen innan de sluter sig)

Jag tror det mer har med slumpen att göra men en stor del i det hela är min egen aktivitet. Jag brukar, lite slarvigt, använda ett citat av Pasteur: “Slumpen gynnar den som är väl förberedd”. Det kan jag tillämpa här. Likväl det goda rådet som ges I boken Johnny Bunko: “Persistence trumps talent”. Det var ju min lillebror som var vattenmänniskan och ville bli dykare, inte jag! Men eftersom jag planlöst ger mig ut I lagunen ofta så är det sånt här som händer. Gissa om jag kommer att ge mig ut vid nästnästa high tide igen! Det här är inte färdigt!

Canucks

Canucks I MQ5. De gillar inte att jag kallar dem så. Det är två konststuderandena och deras lärare som ockuperar palatset. Med luftens snabbhet fanns deras prylar I exakt hela MQ5 utom I mitt rum. Deras lärare som verkar vara av den beskyddande typen har dessutom anlitat en gigantisk fijiansk kvinna att laga middag till flickorna och henne själv (flickorna är hennes uttryck). Köket är belamrat med mjölpåsar, sockerpåsar, lökpåsar, Taloberg, gamla bananer som luktar gamla bananer och en massa plastbehållare. De har dessutom möblerat om I kylskåpet!

Jag gillar läget. Det är roligt att samspråka såväl med jättekvinnan som med canuckerna. Jag lär mig säkert något av det här också. Det är farligt att bli för egoistisk och tro att man har rätt till delar av det som är allmänt (en lärdom). Mina lärdomar och reflektioner I den här bloggen kan tyckas naiva men, eller som Poonam alltid säger “BUT,” intellektuellt sett kan ju de flesta inse förnuftet I mina till synes “upptäckter” BUT, det jag skriver om är mina egna sanna upplevelser utan några filter och de tankar de sätter igång I min hjärna. Jag är I den omständigheten just nu att jag inte har någon annan att diskutera (bortsett från de Skypetillfällen vi har ganska frekvent hustrun och jag och lite mindre frekvent med mina barn) med utom mej själv och det är väldigt intressant och givande. Ni får ta bloggen precis hur ni vill – det bjuder jag på!

På tal om canucker så samspråkade jag med två ungdomar vid lunchen (nu är jag på Tambua Sands). Jag har sett dem vid ett tillfälle klädda I någon sorts vattensportkläder som jag inte kan koda. De är från Calgary och är här på semester. Kvinnan ser indisk ut eller I alla fall med indiskt ursprung. Jag säger det till henne efter att vi talat en stund om Vancouver som en fantastiskt vacker stad och specifikt om den stora andelen invånare med kinesiskt ursprung. Hon berättar att hon är adopterad och är född I Rakiraki och ska åka dit nästa vecka. Vi talar lite om Fiji och vart man som turist bör åka och jag tipsar om mina begränsade erfarenheter om detta. Nåväl: det intressanta med allt detta är att jag dristade mig till att säga att hon såg ut att ha indisk härkomst. Det skulle jag aldrig gjort om jag inte hade fått de erfarenheter jag nu fått genom förmånen att få vistas på denna söderhavsö så här relativt lång tid. Snacka om kunskaper om sig själv…