Droppar

Singingringing

Sigidrigi, heter det nog. Igår fick jag fatt på den – musiken. Jag har frågat och jagat. Jag har varit på den heltokiga Extreme Music och köpt skivor utan att lyckas hitta rätt. Nu har jag det.

Igår kväll hörde jag plötsligt musiken från baren. Jag rusade ner och frågade vem det är som sjunger och spelar. Svaret jag fick var att det är fijiansk musik; jag är Fiji-indier, det är managementet här som gett mig det här USB-minnet att spela från ibland. Jag fick kopiera några låtar. Perfekt!

Att det dessutom inte finns några, eller inte så många, mosquiter här och väldigt positivt. Torrare luft och inte så molnigt. Flygplatsen ligger här. Varför gör inte huvudstaden det? Svaret är som vanligt: Engelsmännen. Men vad bryr jag mig nu. De som har råd eller har resan betald flyger självklart inrikes mellan Nadi och Suva.

Satt själv och väntade på min reflektion och den kom plötsligt och är väldigt allmän: Om man skulle ändra på infrastruktur till en stor kostnad för att på det sättet göra stora miljövinster för överblickbar framtid så borde man göra det. Det skulle verkligen vara en gåva till våra barn. Att inte göra det och just hävda de stora kostnaderna innebär att resonerandet om hållbar utveckling, miljömedvetande enbart blir till retorik. Det dövar samvetet att göra något symboliskt men det är totalt irrelevant I ett längre perspektiv. Och det gagnar definitivt inte kommande generationer.

Ett fijianskt exempel: trafiken. Det finns 4 000 taxibilar I Suva vilket så klart är helt galet och orimligt. Det finns ett fåtal busslinjer. Inga cyklar. En massa tjocka människor. Du fattar själv vart jag vill komma.

Mellan Suva och Nadi borde man bygga en järnväg och trafikera den mycket och till starkt subventionerade biljettpriser. Här kunde aussies, kiwis, kineser och taiwaneser göra något för folket och inte bara för sig själva. Men, det kommer de aldrig att göra. Synd och skam. Det kommer en hopplöshetskänsla över mig när jag tänker på det här. Fijianerna kommer troligen alltid att stå med mössan I hand och tacka för det de får. Så mycket egen kraft för långsiktighet finns tyvärr inte hos dem, ur min synvinkel sett. Det kan ju också vara så att min känsla just nu är så starkt färgad av att jag nu strax ska lämna Fiji Islands för troligen sista gången.

Idag kom den också och det gör de också under cyklonsäsongen som vi är inne I nu: åskstormen. Nästan som en blixt från klar himmel; en total väderförändring med en kraft och snabbhet som vi där uppe inte kan komma I närheten av. Imponerande uppvisning av makterna. Det skulle vara firedancing ikväll, men den är inställd. För min del blev det att sitta I baren med en öl och dagens curry; inte fy skam alls, snarare riktigt bra. Idag fixade Tara mitt brev om förlängningen av arbets- och upphållstillståndet så nu kan jag lämna landet utan handfängsel…

Jag kan konstatera att jag är lite stolt över vad jag har åstadkommit. Jag har sått några frön av hopp om drömförverkligande hos några kompetenta människor här. De kommer att fortsätta att arbeta inom drömbranschen och det I det närmaste utslitna uttrycket att göra skillnad är vid handen. De kommer att öka unga fijianers möjligheter till att själva påverka sin framtid på ett konkret sätt. Det är bra och känns alldeles utmärkt.

Moce!

P.S. Jag har dock aldrig sagt aldrig…