Kava

Känner att vinterkylan börjar flåsa mig I nacken nu. Om två veckor sitter jag på planet I riktning nordost. Jag är inte ledsen för det utan tvärtom glad. Jag vill inte leva och bo ensam längre. Värme kan man få på annat sätt än genom ständig hög temperatur. Mänsklig kontakt, kärlek och varma kläder. Kommer att tänka på en saga om när solen och vinden skulle tävla om vem som kunde få av gubben rocken. De två slog vad om vem som var duktigast. Solen vann. Sensmoralen var att man kan skydda sig mot kyla men inte mot värme. Det ligger rätt mycket I det.

När jag satt I min säng och läste hörde jag plötsligt en trumma. Gick ut på verandan och fann mina kanadensiska grannar och deras konstnärskolleger (från hela pacificområdet) sitta och dricka kava precis I skymningen. Jag blev förstås inbjuden och fick en kopp (kokosnötskal) med den lite bittra men den här gången lakritsbeska goda smaken. En man I min ålder reciterade en dikt och tre yngre män sjöng och spelade trumma. Jag tänkte att det här handlar om charing så jag gick in och hämtade min dator och gick ut och tog ordet. Berättade att jag inte är konstnär men använder mig av olika sinnen I min pedagogic; music och bild. Spelade Ikaros med den engelska texten på datorn. En del av dem kände till Ikaros (men inte I Björn Afzelius text). Det uppskattades och vi talade en stund om textens innebörd. Den handlar om att låta barnen följa sina drömmar. Det kändes skönt att dela med sig något I denna internationella samling människor. I morgon ska jag gå upp till Oceania Centre och se vad de sysslar med professionellt; det ska bli intressant.

Diwali är segt; bombardemanget fortsätter ikväll också. Nu har det hållit på varenda kväll I mer än två veckor. Det här uttrycket för religiositet är något alldeles nytt för mig. Men, egentligen är det inte konstigare än all rökelse som brändes vid templen I Peking. Vi såg hur man körde skottkärra efter skottkärra med rökelse I templen och eldade upp det. Det var kanske det som till en liten grad bidrog till den dåliga luften där. Här påverkar det inte luften alls; det luktar inte ens från smällarna och raketerna. Här finns annat sätt att förorena luften.

Morgonpasset I poolen. På vägen dit endast klädd I badbyxor och flip-flops och en handduk över axlarna, mest för att skydda mot mosquiterna. En kakafoni av fågelsång och flera fruitbats I skyn. Suva vaknar och det blir ljust väldigt snabbt, Klockan är några minuter över sex. Det är bara jag I poolen när jag börjar min långsamma simning. Det är rätt meditativt att räkna längder och på samma gång låta tankarna vandra. Samtidigt är jag väldigt observant på syn- och ljudintryck. Det händer väldigt mycket I gryningen. Jag tänker: Det här är bra underligt att jag är här och har tid att simma vilken morgon jag vill; jag kan ju också välja att gå till gymmet. Att inte göra någonting mer än en morgon I veckan är helt otänkbart – för mig. Det finns en önskan hos mig att kunna bevara de här sinnesintrycken men som vi vet är de färskvara och förnimms endast I realtid. Det är synd eller bra; det är en del av att leva. Simning är som att äta coriander – för mig. Jag har alltid tyckt att coriander smarkar så väldigt artificiellt; jag har inte gillat smaken. Här I Fiji kommer jag inte undan. Och det har blivit precis som med simningen. Jag trodde inte att… och nu är det så! Ska bli intressant att se hur jag uppfattar de här två företeelserna när jag är tillbaka hemma. Är de bara såhär här eller är de också såhär där? Jag mår uppenbarligen bra av att simma och corinader kanske också är bra för mig. I så fall är det onödigt att göra en dygd av nödvändigheten. Idag har jag tittat på sista avsnittet av Game of Thrones. Bra att det kommer en fortsättning. Jag har dock en liten känsla av att den här serien kan utveckla sig som en serie för väldigt många år sedan gjorde; Twin Peaks. Den slutade jag att titta på.