META

Att blogga har varit ett bra sätt för mig att få perspektiv och kunna reflektera kring min vistelse här I Pacific. Jag har gjort det mest för min egen skull, men också för familjens, vännernas, arbetskamraternas och mina studenters. Jag vet att en del har läst vad jag skrivit.

Det handlar om att uttrycka mina intryck utan att försöka eller syfta till att göra intryck!

När jag skriver speciellt mina reflektioner är det lätt för mig att bli väldigt öppen och jag har ibland frågat mig själv om jag är för öppen. Varför berättar jag det här som egentligen är mina egna tankar för vem som helst (nåväl…)? Jag frågade ju Robin Hemley om råd och det fick jag…

Resultatet av mitt bloggande är att jag har en massa minnen nedtecknade. Minnen som annars aldrig hade blivit minnen; glömskan skulle ha raderat dessa upplevelser och reflektioner.

Jag har skrivit om självkännedom tidigare och jag tycker att resan mot att bättre känna mig själv har fått sig en rejäl skjuts av den här långa och oftast ensamma vistelsen på andra sidan vår underbara värld. Jag når aldrig fram; det gör ingen.

Nu dök en reflektion upp igen: Det är som om man kommer (en del) människor närmare när man är längre ifrån dem. (Tänk på att detta är en reflektion och inte något logiskt uttalande; som bloggare kan man ta sig friheten att bara prata utan att behöva diskutera eller argumentera; en ganska hyfsat position kan jag tycka…).

Jag har funderat på min position på outsiderskalan. Jag kan konstatera att mitt mantra: “svag kropp, men ett starkt inre” behöver revideras lite då min kropp har blivit lite starkare. Jag har haft tid att prioritera träning och jag har som sagt ytterligare stärkt mitt inre. Nu gäller det bara att…

Allt detta har jag min kära hustru Gunilla att tacka för. Det var du som stöttade mig när jag fick erbjudandet att vistas I Fiji under så lång tid och det var du som fick mig till att börja röra på mig igen (det har jag ju gjort tidigare). Det är du som gjort detta, som jag ibland kallat “min egotripp”, möjlig och för det är jag dig evigt tacksam! Vinaka vakalevu sara! Det ska bli skönt att umgås live och inte via Skype I fortsättningen!

Ska också passa på att tacka min bästa chef Bernt för att jag fick den här möjligheten. Ledare som fattar att medarbetare blir bättre av utveckling och som inte låter detta stanna vid retorik är ovärderliga. Du är en sådan. Vinaka vakalevu!

Friendship Bunny 

Tamboa Sands

Snart är det jul

Moce 

Droppar

Singingringing

Sigidrigi, heter det nog. Igår fick jag fatt på den – musiken. Jag har frågat och jagat. Jag har varit på den heltokiga Extreme Music och köpt skivor utan att lyckas hitta rätt. Nu har jag det.

Igår kväll hörde jag plötsligt musiken från baren. Jag rusade ner och frågade vem det är som sjunger och spelar. Svaret jag fick var att det är fijiansk musik; jag är Fiji-indier, det är managementet här som gett mig det här USB-minnet att spela från ibland. Jag fick kopiera några låtar. Perfekt!

Att det dessutom inte finns några, eller inte så många, mosquiter här och väldigt positivt. Torrare luft och inte så molnigt. Flygplatsen ligger här. Varför gör inte huvudstaden det? Svaret är som vanligt: Engelsmännen. Men vad bryr jag mig nu. De som har råd eller har resan betald flyger självklart inrikes mellan Nadi och Suva.

Satt själv och väntade på min reflektion och den kom plötsligt och är väldigt allmän: Om man skulle ändra på infrastruktur till en stor kostnad för att på det sättet göra stora miljövinster för överblickbar framtid så borde man göra det. Det skulle verkligen vara en gåva till våra barn. Att inte göra det och just hävda de stora kostnaderna innebär att resonerandet om hållbar utveckling, miljömedvetande enbart blir till retorik. Det dövar samvetet att göra något symboliskt men det är totalt irrelevant I ett längre perspektiv. Och det gagnar definitivt inte kommande generationer.

Ett fijianskt exempel: trafiken. Det finns 4 000 taxibilar I Suva vilket så klart är helt galet och orimligt. Det finns ett fåtal busslinjer. Inga cyklar. En massa tjocka människor. Du fattar själv vart jag vill komma.

Mellan Suva och Nadi borde man bygga en järnväg och trafikera den mycket och till starkt subventionerade biljettpriser. Här kunde aussies, kiwis, kineser och taiwaneser göra något för folket och inte bara för sig själva. Men, det kommer de aldrig att göra. Synd och skam. Det kommer en hopplöshetskänsla över mig när jag tänker på det här. Fijianerna kommer troligen alltid att stå med mössan I hand och tacka för det de får. Så mycket egen kraft för långsiktighet finns tyvärr inte hos dem, ur min synvinkel sett. Det kan ju också vara så att min känsla just nu är så starkt färgad av att jag nu strax ska lämna Fiji Islands för troligen sista gången.

Idag kom den också och det gör de också under cyklonsäsongen som vi är inne I nu: åskstormen. Nästan som en blixt från klar himmel; en total väderförändring med en kraft och snabbhet som vi där uppe inte kan komma I närheten av. Imponerande uppvisning av makterna. Det skulle vara firedancing ikväll, men den är inställd. För min del blev det att sitta I baren med en öl och dagens curry; inte fy skam alls, snarare riktigt bra. Idag fixade Tara mitt brev om förlängningen av arbets- och upphållstillståndet så nu kan jag lämna landet utan handfängsel…

Jag kan konstatera att jag är lite stolt över vad jag har åstadkommit. Jag har sått några frön av hopp om drömförverkligande hos några kompetenta människor här. De kommer att fortsätta att arbeta inom drömbranschen och det I det närmaste utslitna uttrycket att göra skillnad är vid handen. De kommer att öka unga fijianers möjligheter till att själva påverka sin framtid på ett konkret sätt. Det är bra och känns alldeles utmärkt.

Moce!

P.S. Jag har dock aldrig sagt aldrig…

Vatten

Förkyld; har klarat mig från alla sorters sjukdomar hela perioden, men nu sista veckan är det dags. Inget gym och ingen pool. Istället Bamyl, mängder av Fiji Water, vitlök och vila. Om jag gick sakta tidigare så liknar jag numera en sengångare I en människas förklädnad när jag tar mig till och från MQ5, jobbet och Singhs. Hoppas att det inte blir hosta.

Avtackad av Morgan och av the Psych team på restaurang Mango en bit härifrån. Gott med tonfisk, talo och salad. Fiji Water blev drycken. Avskedslunch på International Office (på Poonams födelsedag) med pizza modell större och läsk.

Ernest, den store canadensiske indianen har fått sin stock uppe på Oceania Center. Jag var där och fotograferade den. Ska bli intressant att se hur han och hans carvingkolleger tar sig an denna jätte. De ska göra en totempåle. Han har väntat nu I snart två veckor på stocken; han har två veckor kvar innen han åker hem. Fijitime… Ska vila en stund innan jag går upp och kollar. Nej föresten; jag väntar tills imorgon, då ska jag ändå till jobbet och ha sista passet med Tima och distanskursen som, mest hon, har jobbat på under terminen. Sen återstår bara ytterligare ett möte med Sonam (jag trodde vi skulle bli klara I förrgår, men). Sen ska jag packa. Men först en helg med Rugby Seven’s på teve.

Tur att de har så här bra sängar här I Fiji, både på MQ5 och där jag bott I veckosluten. Att de är så bra kanske beror på att fijierna är så stora och tunga och behöver stabila grejor. Bra för mig. Blev liggande I princip hela fredagen och veckoslutet. Känner mig piggare nu. Det blev ingen Rugby Seven’s på teve, istället visade de en match där Fiji fick storstryk av Irland. I morgon är sista dagen här I Suva. Tima, Sonam, banken sen blir det alldeles bestämt packning.

Underligt land; många bilar är utrustade med rattmuff. Jag trodde att detta endast var ett påfund för kallare breddgrader men jag fattar att greppet kan bli dåligt med genomsvetta händer.

Underliga de där mongoosana. När hustrun var här var de väldigt nära henne – mej skyr de som pesten. Har lyckats fotografera en på väldigt långt håll. Såg en igår när jag tittade ut genom fönstret just innan den smet in under mitt rum. Det är nog honom jag hör ibland; det är lite lyhört nedåt eftersom det är mellanrum mellan golvbräderna så jag ser marken någon decimeter nedanför golvet. Frisk luft får jag ju på det sättet. Och det är kanske där som de decimeterlånga geckoödlorna kommer in till mig, eller under dörrglipan ut I korridoren. Dessa små gummilika djur med sitt just gummiläte är några som jag kommunicerar med dagligen och nattligen. Trevliga husdjur.

Det kan man inte säga om kackelackorna; men de är fåtaliga och lätta att hantera. Mosquiterna är däremot omöjliga att hantera. Det gäller att skydda sig med myggmedel och se till att inget fönster står öppet utan myggnät. På jobbet finns inga myggnät… Det verkar som om mängden av eller intensiteten av mosquiterna är starkt beroende av såväl temperatur, vind och luftfuktighet (det regnar ju I princip varje dag och vattenreservoirer och dräneringsdiken över hela Campus har alltid lite vatten).

Lördagskväll. Ösregn. Jag hör knappast böneutoparens budskap för ljudet från plåttaket och från bilarna på den våta vägbanan. Men han är enträgen och lite tränger igenom. Han och fabriksvisslan som ljuder varje morgon fem I sex är inte fijitimemässiga. De är nog de enda.

Psalmsången hörs flera timmar på söndagen. De har två föreställningar I kyrkorna. De blandar sig I ljudbilden som är väldigt mångfasetterad. Det enda ljud som saknas är ljudet från flygplan. Under hela tiden här har jag endast hört en helicopter – och det var I Tambua Sands. Det blir annat när jag kommer till Smuggler’s Cove som ligger relativt nära start- och landningsbanan på Nadi Airport.

Fem timmars bussresa på den förfärliga vägen till Nadi. Dessytom var det den lilla bussen som är om möjligt ännu mer stötig än den stora. Mörbultad med sprängande huvudvärk framme vi Nadi Bay och den sista taxibiten till Smuggler’s Cove. Fint rum med balkong och total havsutsikt. Här är det flygplan och motorbåtar I princip igång hela tiden. Men vågorna mot stranden överröstar och blir som till en meditativ rytm som är väldigt rogivande. Vilar en stund, äter lunch och går ena vägen på stranden så långt jag känner för. Imorgon ska jag gå på andra hållet. Här kör de med bilar på stranden på vissa sträckor, dock inte på resorternas område. Här är sanden rensad från skräp. På den allmänna stranden där det leker en massa barn på stranden och I vattnet är det fullt med glassplitter och annat skräp. Ja se marknadskrafter…

Mjölk

Ösregn hela natten. Vildhundarna slogs på verandan så det dunkade I hela huset; lite obehagigt innan jag fattade vad det var för ljud. Sedan hörde jag deras skällande och gnällande. Det verkar som om de här vilda hundarna är lite mer aktiva nu när Diwali är över.

45 minuter I gymmet; har gett mig f-n på att klara mer än en halvtimma och nu lyckades jag. Idag hade inte canuckerna diskat så jag fick koka mitt morgonägg I vattenvärmaren. Det gick lika bra det. Till ägget: Weet-bix med mjölk och en stor kopp kaffe också den med mjölk. Sen en kort promenad till jobbet och en titt I jobbdatorn och en I min nomad. Besvarar lite mejl. En liten kopp kaffe och sen iväg till dagens begivenhet; workshop I kreativt skrivande. Femton deltagare, hälften studenter och hälften anställda. Vi hade fått några skrivuppgifter presenterade I utskicket och dessa jobbade vi med en stund sen redovisade vi allihop. Mycket intressant att höra om livet på Salomonöarna, I Kina (på gränsen till Mongoliet), i Australien och i Fiji. Somliga är väldigt bra på att skriva. De har säkert sysslat med det rätt mycket blir min förklaring till det jämte en begåvning så klart. Vi gjorde en del fantasi- och minnesövning och Robin (amerikanen) gav oss lite tips om skrivande samt besvarade frågor. Kände igen mig I hans resonemang när jag reflekterar över vad och hur jag skriver i den här bloggen. Frågan var hur pass ärlig och utlämnande man ska vara. Intressant att vi hade helt överensstämmande uppfattningar om förhållningssättet; han är ju professionell och jag en vanlig bloggnovis. Jag tar med mig en hel del från dagens workshop. Satt sen en stund på jogget men tröttnade; jag gör den sista markingen imorgon. Då blir det en heldag på jobbet eftersom det är dags för sista handledningen med Sonam. Hon har fått mina kommentarer och har alldeles säkert reviderat I texten. Ser fram emot våran diskussion. Därefter kan jag konstatera att jobbdelen av min fijivistelse är avklarad.

Nu gäller det bara att få tillbaka mitt pass; det finns hos HR department eftersom mitt arbetstillstånd inte är klart. Det här landet är intressant. De har delegerat många uppgifter, men ändå inte. Allt ska I alla fall passera allt större skrivbord och stämplas med allt grällare färger…De gör så gott de kan och det kommer säkert att bli bättre. Nästa och nästnästa val blir avgörande för Fiji Islands framtid.

Någon äter av mina Weet-bix och dricker av min mjölk. Är det någon av canuckerna eller städerskan? Jag tror det är någon av canuckerna och jag undrar varför. Ska ta upp det imorgon.

Efter simningen när jag skulle fixa frukosten såg jag att även ägg och kaffe saknades. Vi hade en diskussion om det här senare på dagen. Resultatet: en hylla I kylskåpet är bara min.

Klar med min marking. Tretton av 14 (ja så ska de skriva på ett akademiskt vis här; hur är det  hemma?) fick godkänt betyg, således en med underkänt betyg. Denne har ingen möjlighet till någon omtentamen eller dyligt. Får gå kursen igen; surt! Utrensning av papper på kontoret. Vad ska jag spara för arkivering? Ska jag t.ex. spara 14 videoinspelade vägledningssamtal som varit examinerande? Kan ett betyg överklagas? Papper som inte sänts in via Moodle; ska de sparas? Den ende att fråga är Josephine administratören; hon vet inte. Fråga akademikerna säger hon. De är inte här. Som vanligt, skulle jag vilja säga. ALLT tar sån lång tid här.

Jag hämtade mitt pass idag, men det var ingen stämpel I det. Alltså behöver jag ett brev som visar att jag fått mitt 14-dagars uppehållstillstånd förlängt. Det brevet kräver två besök till immigrationskontoret nere I stan för HR-mannen som förklarar hur noga det här är. De är inte kloka skulle jag vilja säga direkt I ansiktet på honom. Varför göra allt så himla svårt och komplicerat? Systemet är genomkorrumperat och det är hur mycket pengar som helst under bordet I den här hanteringen med människors arbets- och uppehållstillstånd. Kanadensarna har upplevt en liknande situation som jag. De går på en annan paragraph, på artisttillstånd, men de har kunnat konstatera korrumptionen redan tidigare. Kan man inte göra så mycket turistinkomster på en människa så får man väl på annat sätt pungslå de som ska jobba här, kan jag tycka när jag är I den här totala beroendesituationen av deras godtyckliga beslutshanterande. Obra! Den gamla sanningen att människor som eftersträvar makt söker sig till yrken där arbetet berör invandrare eller asylsökande, får sig ännu ett konkret bevis. Jag har sett det så många gånger förut.

Sugarcanes

Breadfruit

One of all the beautiful trees on Campus

Onödigt att måla fan på väggen när SAS forsättningsvis är I luften. Hem (ner) kommer man ju alltid…