Funderar på

varför de flesta fjärilar är så stora. De är också bra glidflygare vilket gör att de ibland ser ut som fallande löv. Klokt konstruerat, kan jag konstatera. Då har de ju en klar chans att klara sig från fåglarna. Men varför moskiterna är så små och inte hörs, fattar jag inte. Fijianerna framstår ju inte som speciellt snabba, så varför? Eller beror det på att fijianer har så bra hörsel att en surrande moskit skulle bli avslöjad direkt. Jag har inte en susning men jag tror inte det. Fijianernas hörsel borde var nedsatt på grund av allt buller de är utsatta för (här i stan). Svårt att få ihop det…

Köpte en pacificatlas i går och kunde läsa att på ett ställe på Hawai’i regnar det 350 dagar om året. Här I Suva är dosen enbart 300 dagar. Men det ecosystem där jag bor kallas ju inte för inte regnskog. Här faller träden löv året om och ett träd här på campus fällde alla sina löv (hårda som eklöv) på en enda dag. Någon dag senare fanns det nya primörliknande blad på alla kvistarna. Snacka om ett snabbare tempo än det vi har hemma där löven förnyas efter ungefär sju månader.

Har nu kommit långt i min kurs; nästan två tredjedelarna av föreläsningarna och workshoparna är avklarade. Det är också två av fem examinationer. Just nu håller de på att spela in vägledningssamtal på video. De använder vårt Psychology Counselling Room där jag riggat upp en videokamera och utrustat med A3-papper och färgpennor. Det är en fantastisk utveckling jag kan konstatera hos merparen av de studerande. Från att initialt, i enlighet med vad de lärt sig om counsellingsamtal, alltid lyssnat och sökt diagnostisera det patologiska nu jobbar med människors utveckling. Min utmaning är nu att försöka tona ner deras hjälpnödighet.

Vi har haft en intressant diskussion om spirualitet och påverkan och styrning över generationsgränserna inom familj och grupp. Min personliga uppfattning är att förutom att vara starkt påverkade av stammen, familjen och gruppen är de dessutom starkt påverkade av religionen. Det finns många olika grupperingar inom det religiösa i det fijianska samhället. För att jag ska kunna möta och bemöta var och en som en individ borde jag ha enskilda samtal med alla för att få detta och annat begripligt. Jag har dock bestämt att inte göra det. Det går bara inte. Jag är ju bara gästlärare här och jag har ju bara ett fåtal studerande. Det är svårt att ta på det. Att bli bemött som en representant likt en från den forna kolonialmakten upplever jag som underligt och problematiskt. Jag vet inte alltid var jag har dem. Tvetydigt och förvillande att bli kallad “Sir”

Men när jag kommer hem till den professionella verksamheten ska jag följa min nyvunna uppfattning och mina erfarenheter och möta de studerande på ett lite annorlunda sätt.

Jag har nu varit så gott som instängd på Campus i två veckor. I dag har jag tagit reggaebussen till stan och handlat lite bussbiljetter för framtida veckoslutsresor samt varit och ätit en delikat måltid på Maya Dhaba, stadens enligt min uppfattning och erfarenhet bästa restaurang. Sitter just nu proppmätt på jobbet och funderar och skriver. I bakgrunden sjunger the Man Meaning of Loneliness. Det kan man ju alltid undra över. Utmaningens baksida är ju just detta. I den kommande veckan kommer Van Morrisons nya skiva ut. Det är något att se fram emot; nya texter att analysera eller bara lyssna på geniets kompositioner. Looking att the bright side of life är inte svårt. Imorgon är det ny vecka. Den inleds med gym i gryningen. Ser redan fram emot tisdagsmorgonens simning och tisdagskvällens class då vi ska prata arbetsmarknadscoaching. Det blir garanterat intressant. 

En snorkel i poolen

Jag upphör inte att förvånas. Jag slutar inte heller att uppmärksamma saker; det är som att jag ser mer och mer bara jag stannar upp och tittar.

I morse när jag simmat några längder kom en man i min ålder till poolen. Klädde om till badbyxor, duschade inte utan tog på cyklop och snorkel och klättrade ned i poolen. Han började simma – under vattenytan – längd efter längd. Jag tänker: vad ser han? Vitmålad betong. Han måste ha bilder i sitt huvud, eller…? Jag vill uppleva himlen, solens färgande effekt, fåglarnas ljud, vindens brus i träd och buskar. Vi är så olika och det är förstås bra!

Sitter med mina studerandes första skrivuppgift: Assessment 1 som handlar om hur studerande på gymnasie- och högskolenivå upplevt den karriärvägledning de varit med om inom skolsystemet. De studerande ska göra intervjuer och de ska analysera och i det senare använda sig av bland annat karriärteorier. Min fråga till Tima blev: Hur ska “marking” gå till; hur ska de bedömas? Svaret var mycket intressant.

Jag ska utgå från min rättningsmall där olika aspekter av svaret har viktats. Exempelvis “abstract (5), Introduction(15), Body of Paper (30), References (10)” o.sv. Detta är maxpoängen. Jag jämför de studerandes poäng och kommer fram till en procentandel av maxpoängen. Denna siffra genererar i sin tur ett betyg på skalan A+ till E (åtta steg). Detta delbetyg har en viss procentandel av kursbetyget. I min kurs har vi fem delar och kursbetyget blir en sammanräkning av de fem delbetygen. Men inte nog med det.

Studerande som lämnat in för sent får vidkännas ett poängavdrag (som jag själv får besluta om). I det här avsnittet får de 5 % poängavdrag för varje dag efter sista inlämningsdag de lämnat in. De som lämnat in efter det datum jag angett som stängningsdatum får göra om uppgiften. Och inte nog med det.

Vi har Turnitin; ett system likt Urkund, som visar i vilken omfattning den studerande kopierat material från Internet. 20 % är OK; därutöver blir uppgiften underkänd. Jag hade en studerande som hade kopierat 52 %. Funderar på hur man kan vara så korkad att göra något sådant när man vet att det finns ett system som säkert avslöjar en och att detta faktiskt är magisternivå och den studerande borde varit varse konsekvenserna sedan tidigare.

Så efter mycket räknande så kom jag till slut fram till slutresultatet på den här inlämningsuppgifen: 11 godkända (med godkänt betyg) och tre underkända. En hade kopierat för mycket, en hade inte lämnat in före stängning och en hade använt en egenpåhittad metod för att få fram sin empiri. Det hade varit kreativt om den studerande hade kunnat besvara uppgiften, men tyvärr inte…

Det här sättet att bedöma de studerandes prestationer har en del fördelar. Det är ett öppet system som av de studerande upplevs som rättvist. Det är tydligt och relativt rättssäkert. Det finns ju alltid en viss del subjektivitet när vi talar om bedömningar; det finns det givetvis här också. Men delar av det här tar jag med mig hem.

Little red rooster, heter visst Stoneslåten – måste kolla upp den senare!

Mina vakna stunder (på natten) och för all del även en del annan tid ägnas just nu att titta på Game of Thrones. Ett sätt att fly den här världen och sätta sig in i en annan verklighet. Hur smart är det att fly från detta här som är så intressant…? Allt intressant blir som till en vardag och kraven eller önskan på variation och stimulans finns alltid där. Det är ju fler än jag som flytt från Paradiset…

Nåväl: Jag gillar historiska serier och speciellt brittiska. Och denna är enligt mitt tycke mycket välgjord. Synd att avsnitten av serien snart är slut

Tidsomställning

Jetlag. Jag är jetlagged; konstigt uttryck men en intressant företeelse. Om jag ser det positivt så ger det mig möjlighet att höra morgonens lokala ljud och det ger mig en stund av tankeverksamhet. Ni vet när man, ibland i gränslandet mellan vakenhet och sömn, tycker att tiden är evig och man bara vill somna.

Det som finns här men inte hemma är vildhundar, eller hundar som i alla fall inte, som de flesta hundar i Sverige, sover inomhus eller i hundgårdar. Dessar hundar ylar natten igenom. Jag kan uppskatta att det är 10-15 som jag hör. Tänker på en Rolling Stones låt som innehåller “the hounds are houling and the…” sedan kommer jag inte längre. Har ingen fungerande Spotify här…

Jag bor ju på Campus och Campus är ett tropisk arboretum. Enligt bokan Trees of Life – a guide to Trees and Shrubs of The University of the South Pacific finns det 285 olika arter på Campus. Man kan utan tvekan säga att jag bor i en regnskog. Regnskogen i sig ger ljud ifrån sig när vinden får grenar och löv i rörelse. Det blir också ett ljud när exempelvis en palm släpper en gren; ljudet kan liknas vid ett brak.

Men det som hörs mest är insekterna, fåglarna, fladdermössen, geckoödlorna och mungos. Någon fågel, fladdermus och gecko hörs natten igenom sporadiskt. Men när dagen gryr är det precis som att trycka in ON-knappen; kakafonin startar. Det är helt fantastiskt! Idag hände det exakt klockan 5:30. Solens, eller rättare sagt, ljusets effekt på livet är bara så intressant… Det är så klart på ett liknande sätt hemma, men här är kontrasterna mellan natt och dag så skarpa och så snabbt skiftande. Det är en annan verklighet här. Om jag dristar mig till att metaforiskt ta det just sagda (att det är en annan verklighet här) att gälla för allt här så är detta ett enkelt konstaterande för mig. När jag är här och upplever allt det som är på ett annat sätt än i Sverige så är det så lätt att se detta. Att tankeverksamheten sätts igång är bara naturligt – hade den inte gjort det så skulle jag vara avstängd eller tom. Att gå från perception, via reflektion till aktion, d.v.s. till att sätta ord på tankarna är något som jag gillar. Jag vill lära mig mer om hur det fungerar; jag är nyfiken. Och lat. Jag lär mig egentligen inte så mycket nytt rent faktamässigt (det är inte så viktigt vad fåglarna heter…jag känner ju igen typen), men jag reflekterar och det får väl vara gott nog. Abstaktionsnivåerna ger sig tydligt till känna här: Fiji, regnskog, eko-system (arter); Jorden, ljuset, rytm. Som den väluppfostrade säger: “Var så artig!”, eller som fijianen “Bula Vinaka!”…

Att människorna som alltid lever här inte ser vad jag ser är inte så konstigt. De allra flesta har inget att jämför med. Jag är så lyckligt lottad att jag har det. Jag är intresserad av naturen och jag är ganska lat även hemma. Men jag har en referensbotten.

När jag transformerar detta till att gälla min profession blir det intessant. Det är uppenbart att människor är påverkade av miljön, inte bara den fysiska, som de lever i. I miljön kan man ofta hitta förklaringar till varför människor tänker och agerar som de gör. Alla gör som bekant subjektivt rätt när de exempelvis fattar beslut. Ingen, mig bekant, fattar uppenbart felaktiga beslut… Konsekvensen av detta resonemang blir då att jag måste, för att förstå den andre, också förstå eller ha en uppfattning om hur den andres omgivning ser ut och hur denna påverkar. Än viktigare är förstås att jag måste säkerställa att den andre förstår sin egen situation. Här ligger den uppenbara kärnan i all hjälpande verksamhet. Det är här det gäller som professionell att inte vara lat. Med det menar jag att jag måste sätta mig in i den andres situation, att så att säga gå i den andres flip-flops. När jag gör det så kan jag möta den andre där den är och vi kan tillsammans utforska miljön och personens ego-system. (Här gav min reflektion mig ett nytt begrepp: ego-system. Det ska jag förvalta väl, kanska mynta som mitt!)

I vardagen är det svårt att de den andres situation. Men att göra som jag gjort; bytt vardag; så blir det mycket enklare för mig att se skillnaden. Då är det bara att reflektera och transformera detta till min professionella verksamhet. Hur gör jag det? Är det så enkelt att det är fråga om ett rollbyte, eller…? Det fortsätter jag att fundera på.

Dags att stiga upp. Den “missade” sömnen är inte missad… Bra att tiden är ur led temporärt.

Nu har jag varit hemma...

…och träffat mina barn och mitt barnbarn, vilket var underbart efter sju veckors fådimensionell kontakt via Skype. Midsemester break på USP. Åter tillbaka i Fiji men denna gången ensam. Resan hit är ju som bekant, för Gunilla och mig, lång och mot slutet mödosam. Jag tänker då på bussfärden från Nadi till Suva när man varit på resande fot i drygt 30 timmar redan. Det var lika jobbigt den här gången. Turen över Atlanten genomfördes med Virgin Atlantic; bra service och fungerande underhållning. Satt bredvid en ung engelsman som skulle till västra USA för att åka runt i hyrbil några veckor. Han skulle till Death Valley, Las Vegas m.m för att avsluta i San Fransisco. Vi talade lite om London OS sedan försjönk vi i varsin film. Jag såg Manigold hotel som är en feelgoodfilm i indisk miljö; bra tidsfördriv. Engelsmannen såg en annan film. Stundtals garvade han hejdlöst och jag frågade vad han sett. Han hade sett The Dictator. Det gjorde jag också därefter och jag skrattade nästan lika mycket. Transfern i Los Angeles tog tid och var föga upplyftande. Det var inte heller underhållningen på Pacificflygningen med Air Pacific. Den fungerade inte. Satt jämte en ung missionär från USA som skulle till Fiji på ett tvåårsuppdrag. Han reste tillsammans med nio kolleger; ett glatt gäng klädda i kostym respektive dräkt. Jag har haft missionärer bredvid mig tidigare på långflygningar och talade från början om att jag inte är troende i en religiös mening och inte tänkte bli det heller. Sedan beställde jag in Gin, tonic och vin och fick vara ifred. Han kunde dock inte låta bli att när vi skildes ge mig en bild på Jesus och en epostadress där jag kan beställa mitt gratisexemplar av The Holy Bible, King James Version. Han var en trevlig person uppfylld av sitt kall, värd all respekt. Väl framme i Nadi var det läge för att försöka få ett arbetstillstånd redan av immigrationstjänstemannen. Detta var tredje gången gillt, men icke. USP’s HR office får fixa det åt mig.

Sedan var det dags för tidigare nämnda bussresa vilken inte bjöd på några uppslag till reflektioner. Bara ett varande i gränslandet mellan vakenhet och sömn.

Åter till MQ5 men denna gång i det gamla ljusa rummet där vi bodde i november. Rent och snyggt; till och med lite välkomnande. Lunch på Govindas och sedan i säng till ljudet av en surrande luftkonditioneringsfläkt. Gick ut och handlade frukost, duschade och somnade igen för att vakna totalt allert klockan ett på natten. Läste och skrev lite till fyra och slumrade sedan några timmar. Sedan hade Gunilla och jag kontakt via Skype; lite overkligt men vilken applikation! Vem ska vi tacka den för? Är det månne den amerikanska rymdstyrelsens förtjänst…Hur som hur, som Henrik Rydström säger, är det fantastiskt att kunna kommunicera om än fådimensionellt med andra sidan av jordklotet. Det är bra!

Lyckades få igång både jobbdatorn och min bärbara. Tur eller skicklighet? Har en liten mejlhög att beta av före dagens class.

Over the average line

I’m supervising a student on her master’s thesis. She is without doubt over the average level when it comes to psychological theories and quantitative method. All of the psych students seem to be very good at quantitative methodology. In Sweden I think we are more of qualitative methodologists. Math and logical thinking is in a way up to technicians seems to be the situation back home. I had an explanation about “letting the helpseeker se more than usual” by using the nautical princip for when you can see a lighthouse at sea. The formula is 2,2 x the squareroot of the height (in meters). You get the answer in nautic miles. If your eyes or the lighthouse becomes higher you can see longer. This metaphor is my way of explaining the horizon of possibilities. They all understood the metaphor and that was, I think, due to their knowledge of natural science. A great lot of my Swedish students wouldn’t understand this. I don't mean that this is good or bad but different and it says something about the schoolsystem in our countries. As a good teacher I tried to explain a theoretical concept in a way corresponding to the students mindset; I had done it in another way in Sweden…

Some of my students when presenting their reflections over a group career counseling session showed that they are far beyond the average level. One of them had done four sessions just to practice and to see a change among the group members. Another student had done two sessions and a third student had had three different groups just to be able to compare. A presentation like this makes it joyable to work as a lecturer. You feel proud over your students and you can see that your efforts pay off. That’s good!

If this can be explained by the fact that the course is at the master’s level or that the majority of the students are working full time and are very interesting in career guidance it hard to tell. But, despite the explanation it’s very nice and encouraging to work with them.

Today I was recruiting students at the Foundation Studies (like the Swedish “naturvetenskapligt or samhällsvetenskapligt basår”) as help seekers to my own students when they are to have a series of counseling dialogues with a person they never met before, all except one of the 18 students volunteered. I don’t think this would happen in Sweden; interesting…the explanation can be that they live up to the expectations of others and that this behavior is common here. Or can it be that they have heard about Planned Happenstance?

The pacific islanders (compared to swedes) are more adaptable and curious meeting something new that seems to be interesting. Are swedes more like newborn birds with big gaps, thinking they know nearly everything?