META

Att blogga har varit ett bra sätt för mig att få perspektiv och kunna reflektera kring min vistelse här I Pacific. Jag har gjort det mest för min egen skull, men också för familjens, vännernas, arbetskamraternas och mina studenters. Jag vet att en del har läst vad jag skrivit.

Det handlar om att uttrycka mina intryck utan att försöka eller syfta till att göra intryck!

När jag skriver speciellt mina reflektioner är det lätt för mig att bli väldigt öppen och jag har ibland frågat mig själv om jag är för öppen. Varför berättar jag det här som egentligen är mina egna tankar för vem som helst (nåväl…)? Jag frågade ju Robin Hemley om råd och det fick jag…

Resultatet av mitt bloggande är att jag har en massa minnen nedtecknade. Minnen som annars aldrig hade blivit minnen; glömskan skulle ha raderat dessa upplevelser och reflektioner.

Jag har skrivit om självkännedom tidigare och jag tycker att resan mot att bättre känna mig själv har fått sig en rejäl skjuts av den här långa och oftast ensamma vistelsen på andra sidan vår underbara värld. Jag når aldrig fram; det gör ingen.

Nu dök en reflektion upp igen: Det är som om man kommer (en del) människor närmare när man är längre ifrån dem. (Tänk på att detta är en reflektion och inte något logiskt uttalande; som bloggare kan man ta sig friheten att bara prata utan att behöva diskutera eller argumentera; en ganska hyfsat position kan jag tycka…).

Jag har funderat på min position på outsiderskalan. Jag kan konstatera att mitt mantra: “svag kropp, men ett starkt inre” behöver revideras lite då min kropp har blivit lite starkare. Jag har haft tid att prioritera träning och jag har som sagt ytterligare stärkt mitt inre. Nu gäller det bara att…

Allt detta har jag min kära hustru Gunilla att tacka för. Det var du som stöttade mig när jag fick erbjudandet att vistas I Fiji under så lång tid och det var du som fick mig till att börja röra på mig igen (det har jag ju gjort tidigare). Det är du som gjort detta, som jag ibland kallat “min egotripp”, möjlig och för det är jag dig evigt tacksam! Vinaka vakalevu sara! Det ska bli skönt att umgås live och inte via Skype I fortsättningen!

Ska också passa på att tacka min bästa chef Bernt för att jag fick den här möjligheten. Ledare som fattar att medarbetare blir bättre av utveckling och som inte låter detta stanna vid retorik är ovärderliga. Du är en sådan. Vinaka vakalevu!

Friendship Bunny 

Tamboa Sands

Snart är det jul

Moce