Sladden

Saknar en strömsladd till videokameran (den delen av sladden som går från vägguttag till transformatorn. Videokameran ska användas till att göra inspelningar av mina studenters vägledningssamtal. Idag ska de för första gången, för samtliga, bli filmade…

Hur lätt, på en skala…, kan det vara att få fatt i en sådan sladd? Jag misstog mig; det var mellan 2 och 3. Sekreteraren på enheten, Josephine, Fiji-indiske datateknikern Navneet, Fiji datateknikern Joey, Bookshop, Computer shop; jag var beredd att ge upp. Då kom jag att tänka på den lokale Singh i närheten av Govindas; där hittade jag vad jag sökte! Dessa små indiska kvartersbutiker tycks kunna få fram allt. Jag är otroligt imponerad, lättad och glad. Dagens session har nu alla förutsättningar att lyckas.

En svårighet som kan leda till problem är att studenterna betalar för sina kurser. Det händer ibland att de har anmält sig till och betalat för kurser som har sin undervisningstillfällen vid samma tidpunkt. Jag har en student i gruppen som råkat ut för detta. Aisea, en 24-åring, djupt engagerad i kyrklig verksamhet på campus men även kanotist (utriggare). Han har successivt informerat mig om sin svårighet och han vill verkligen vara med i min kurs. Han kan inte göra sina sponsorer (stipendieutbetalare) besvikna; det gör man bara inte. Talade med Tima om specialarrangemang i visa fall. Fick det vanliga svaret: It’s up to you. Jag flyttar lite på momenten på schemat och ger honom personlig undervisning en timme i veckan. Det blir bra, känns bra!

Videoinspelning för att träna grundläggande samtalsfärdigheter blev mycket intressant. De jobbade tre och tre; en vägledare, en hjälpsökande och en observatory. Filmade ungefår 10 minuter och gav feedback till vägledaren. Jag hade två videokameror igång och en grupp fick jobba utan kamera. I den senare gruppen satt jag med och lyssnade och observerade. Jag i inledningen av sessionen talat om de skulle tänka särskilt på lyssnande, frågande, parafraserande (reflektioner, enl MI) och summeringar och sammanfattning på slutet. Jag uppmande också dem att försöka visualisera; delade ut papper och tuschpennor i olika färger. Det blev inte som jag tänkt mig. Ingen visualisering, många slutna frågor, många förslag till lösningar på den vardagsproblematik som det skulle handla om. Vi talade om det och de tyckte att karriärvägledning är något helt annat än det de varit med om tidigare vid samtalsträning på de mer traditionella psykologikurserna. Min kurs heter PS406, Special Topic in Psychology, och handlar om Career and School Counseling. Kursen är på mastersnivå. Vi är överens om att de i tidigare kurser när de tränat praktiskt mer fokuserat på de patologiska delarna i det den sökande vill prata om. De har “letat efter diagnoser”. Jag såg det när de satt med pennan själva och berättade för den hjälpsökande vad de mycket klokt kommit fram till när det hört berättelsen. Trots att de jobbat med Egans modell, eller tack vare det är de vad jag kallar “Bäst i klassen” vilket enligt min uppfattning inte är bra. Det gäller ju att i vägledning underlätta för den hjälpsökande att själv se sin situation och lösningarna ur den. Här måste jag gå en extra runda för att kallibrera dem till vägledning; att avpsykologisera dem. En stor utmaning och fråga är om den är realistisk?